Politiken måste gå från ord till handling om järnvägen
Vi står inför ett vägval. Sverige behöver en tydlig och långsiktig plan som rustar, förstärker och bygger nytt – i ett sammanhängande flöde mellan trafikslag och vidare ut i Europa. Bristande underhåll och avsaknad av helhetstänk är i dag ett allvarligt hinder för tillväxt, skriver representanter för Tågföretagen i en debattartikel i Dagens industri den 16 december.
Infrastrukturminister Andreas Carlsson konstaterar på Järnvägsdagen att ”beslutsfattare under decennier underlåtit att prioritera underhållet i Sverige. En enorm underhållsskuld har byggts upp.” Det är bra att ministern visar krisinsikt och självkritik. De senaste 20 åren har Sverige styrts av regeringar där hans eget parti ingått i elva år och av S-ledda regeringar i nio år. Att regeringen nu i sin proposition talar om att prioritera underhåll är viktigt – men det får inte stanna vid ord.
Det är alltså mycket positivt att regeringen tydligt säger sig vilja prioritera underhåll. Trafikverkets förslag till plan för perioden 2026–2037 föreslår dessvärre något helt annat. Några få procent av järnvägens underhållsskuld föreslås vara borta år 2030. Vid planperiodens slut är endast tio procent åtgärdade. Först om tjugo år hoppas Trafikverket kunna ta fart på allvar – med målet att skulden är borta 2050. Det innebär att tågföretag och resenärer tvingas leva med illa underhållen järnväg i decennier. Det är orimligt för svensk konkurrenskraft och påverkar även landets försvarsförmåga.
Enligt Omtag Svensk Järnvägs rapport ”Industribroms eller industrilyft” berörs cirka 400 000 direkt och indirekt sysselsatta av dessa brister. Forskare uppskattar att förseningarna kostar samhället nio miljarder kronor per år. Om motsvarande summa satsas på underhåll och nya metoder kan skulden byggas bort på dryga tio år. Basindustrin drabbas särskilt hårt – den är mer beroende av järnväg än övrig industri. Sverige står inför ett vägval som direkt påverkar den ekonomiska tillväxten och vårt framtida välstånd.
Att diskutera vilket politiskt block som gjort mest fel leder ingenstans. Nu krävs långsiktighet och en bred politisk uppgörelse kring ramar och investeringar. Att bygga och rusta järnväg tar tid och kräver uthållighet. I dag präglas politiken av hattighet och långbänk. Beslut om Norrbotniabanan togs tidigt 2000-tal, drogs tillbaka 2007, öppnades igen 2010 och har sedan förskjutits stegvis. Förslaget om nya stambanor lanserades 2014, men stoppades delvis 2022. Detta är ett mönster som pågått under decennier. Ena dagen gäller ett beslut – nästa dag rivs det upp. Järnvägspolitiken har blivit ett sätt att lova i valrörelser utan att följa upp. Det har kostat tiotals miljarder och skapat osäkerhet för kommuner och företag.
Vi vill se en bred uppgörelse med följande innehåll:
1. Underhållsskulden ska vara borta 2037, med märkbara och mätbara förbättringar redan 2030. Detta ska enlig föreslagen plan ske på svenska vägar och borde självklart gälla även svensk järnväg.
2. Bygg bort flaskhalsarna. Trafikverket föreslår att endast en av tio kritiska punkter som pekas ut i Omtag Svensk Järnvägs rapport ”Bygg bort flaskhalsarna” åtgärdas till år 2037. Det är en oacceptabelt låg ambitionsnivå.
3. Säkerställ gods- och pendlingsstråk i en övergripande plan. Industrins expansion, NATO-medlemskapet och säkerhetsläget kräver nord–sydliga och öst–västliga lösningar.
4. Inför ett infrastrukturpolitiskt ramverk som förhindrar att underhållsskulden växer igen – likt 1990-talets blocköverskridande uppgörelse om statsfinanserna.
Järnvägens problem är en realitet i människors vardag. Tåg går inte i tid, projekt försenas och underhållsskulden växer. Vi har bortsett från samhällsekonomisk nytta och långsiktigt värdeskapande. Den fulla nyttan av investeringar uppstår när varje stråk är helt klart. Det sammanhållande perspektivet har inte beaktats. Följden: minskad tillväxt, förlorade jobb och bristande tilltro.
Politiken har visat förmåga till samarbete i andra avgörande frågor – försvar, pensioner, statsfinanser. Nu måste järnvägen in i den kategorin. Den är avgörande för jobb, pendling, konkurrenskraft och försvarsförmåga. Sverige har inte råd med ytterligare tjugo år av passivitet. Det är dags att gå från ord till handling.
Johan Oscarsson, vd VR Sverige
Henrik Dahlin, vd Green Cargo
Dag Lokrantz, vd VY Tåg
Sofia Lundkvist, COO Hector Rail
Jonas Gunnarsson Operations Director, EuroMaint Rail AS
Lars Yngström, vd Tågåkeriet i Bergslagen
Caroline Åstrand, vd MTR Nordic
Magnus Wikström, vd Transdev Sverige
Otto Nilsson, vd Inlandsbanan
Karl-Johan Börjesson, vd ProTrain
Pierre Sandberg, förbundsdirektör Tågföretagen