Extremväder ställer högre krav på järnvägens robusthet
Skyfallen i Västernorrland 2025 visade hur sårbar järnvägen är när en central del av systemet slås ut. Under ungefär en vecka var Sverige i praktiken avskuret på mitten för järnvägstrafiken. De hittills identifierade kostnaderna uppgår till minst 263 miljoner kronor, men långt ifrån alla följdkostnader är medräknade.
Två godståg spårade ur efter att regnet skadat järnvägsbankarna. Kapaciteten begränsades kraftigt och återställningen tog flera veckor.
Statens haverikommission konstaterar att Trafikverket hade information om vädret och dess konsekvenser. Trots det sammanställdes ingen tillräcklig lägesbild eller dokumenterad riskbedömning, och trafikbegränsningar beslutades inte i rätt tid.
Att klimatanpassa hela järnvägen kommer att ta tid. Därför måste vi redan nu bli bättre på att använda väderprognoser, kunskap om anläggningen och observationer ute i systemet. Informationen måste snabbare kunna leda till kontroller, begränsningar och, när det krävs, stoppad trafik.
Det mest bekymmersamma är att slutsatserna liknar dem efter urspårningen mellan Iggesund och Hudiksvall 2023. Även då fanns kunskap om riskerna vid stora nederbördsmängder, men rutinerna var inte fullt implementerade eller kända.
Två år senare återkommer samma mönster: kraftigt regn, skadade järnvägsbankar och information som inte omsätts i riskbedömningar och beslut i tid.
Extremvädret är en förklaring, men det kan inte förklara allt. När riskerna är kända och erfarenheter finns från tidigare olyckor måste de också leda till förändring. För järnvägsföretagen är det grundläggande att kunna lita på att infrastrukturen är säker och att infrastrukturförvaltaren agerar när riskerna blir för stora.
När samma problem återkommer måste därför frågan ställas: Vem ansvarar för att lärdomarna faktiskt genomförs?
När stora delar av järnvägen slås ut måste det finnas en tydlig plan för den kapacitet som återstår. Det gäller möjligheter till omledning, hur trafiken ska hanteras och hur olika transporter ska prioriteras.
Godstrafikens och näringslivets behov måste finnas med redan i beredskapsplaneringen, inte först när krisen är ett faktum. Robusthet handlar inte bara om att reparera järnvägen, utan också om att hålla viktiga transporter igång under störningen.
När järnvägen slås ut drabbas företag som väntar på sitt gods, resenärer och andra delar av samhället. Robustheten är därför inte bara en järnvägsfråga. Den handlar om näringslivets konkurrenskraft, Sveriges beredskap och förmågan att hålla landet i gång.
Vi behöver investera i en järnväg som klarar större påfrestningar. Men vi måste också använda den kunskap som redan finns. När liknande problem återkommer efter bara två år behöver diskussionen flyttas från vad vi har lärt oss till vad vi faktiskt har gjort av lärdomarna. Då måste också ansvaret vara tydligt.