Resultatet: Positiva besked i ett hårt belastat järnvägssystem

Kapacitetsbrist och trängsel innebär att trafiken i praktiken ofta anpassas efter de långsammaste tågen. Det leder till fler stillestånd, lägre genomsnittshastigheter, ökade kostnader och minskad tillförlitlighet. För resenärerna yttrar detta sig i förseningar, inställda avgångar och svårigheter att lita på tåget som förstahandsval. För näringslivet innebär det mindre förutsägbara transportkedjor och sämre konkurrenskraft.

I ett system där person- och godstrafik samt militära flöden delar samma infrastruktur slår brister i kapacitet, robusthet och omledningsmöjligheter brett – mot både människors vardag och industrins långsiktiga utveckling.

Mot den bakgrunden är flera av regeringens besked i den nya infrastrukturplanen välkomna. Att Västra stambanan och Ostkustbanan åter lyfts fram är ett viktigt steg för att stärka några av landets mest strategiska stråk för både person‑ och godstrafik. Dessa stråk är avgörande för arbetspendling mellan stora arbetsmarknadsregioner, långväga personresor samt för industrins transporter till hamnar och vidare ut i Europa.

Det är också positivt att satsningar görs på Malmbanan, att nya spår mot Kil prioriteras med hänsyn till totalförsvaret samt att omkring 30 miljarder kronor avsätts till järnvägsinfrastruktur med koppling till beredskap och försörjningssäkerhet. Åtgärder som stärker robustheten i systemet bidrar samtidigt till färre störningar i persontrafiken och bättre förutsättningar att upprätthålla trafiken vid extremväder och andra påfrestningar.

För såväl person‑ som godstrafik är satsningarna på Södra stambanan, Västra stambanan mot Göteborg, Ostkustbanan, Malmbanan och Norrbotniabanan särskilt viktiga. Åtgärder som Lund–Hässleholm, Olskroken–Alingsås, fortsatt dubbelspårsutbyggnad söderut från Sundsvall samt Skellefteå–Piteå–Luleå bidrar till kortare restider, högre punktlighet och bättre kapacitet i både nationella och internationella flöden. Dessa investeringar stärker även kopplingen till Göteborgs hamn och förbättrar tillgängligheten mot Europa i takt med att Fehmarn Bält‑förbindelsen öppnar.

Tågföretagen ser dessutom positivt på att regeringen öppnar för alternativa genomförande‑ och finansieringsformer. Kortare ledtider och bättre kostnadskontroll är avgörande både för att snabbt kunna möta ökade resandebehov och för att säkra industrins transporter, i linje med återkommande kritik från Trafikanalys och Riksrevisionen.

Samtidigt är behoven betydligt större än vad planen förmår att möta. Underhållsskulden i järnvägssystemet uppgår i dag till omkring 91 miljarder kronor och påverkar direkt punktlighet, tillgänglighet och tillförlitlighet i både person‑ och godstrafiken. För resenärerna innebär bristande underhåll fler hastighetsnedsättningar, ökad risk för förseningar och sämre komfort. För näringslivet skapar störningar i järnvägstrafiken osäkerhet som försvårar långsiktig planering och investeringar.

Samtidigt som underhållsvolymerna har ökat, med fler byten av växlar, spår och kontaktledningar, innebär arbetena kortsiktigt större utmaningar för trafiken – särskilt i stråk där omledningsmöjligheter saknas. Det drabbar både pendlingstrafik och långväga transporter och understryker behovet av att kombinera ett högre underhållstempo med investeringar i redundans och alternativa trafikupplägg.

I detta ljus är ambitionen att återta underhållsskulden först till 2050 för låg, en fungerande järnväg kräver att underhållsskulden börjar minska reellt inom innevarande planperiod, inte först efter 2037.

En högre ambitionsnivå är både möjlig och nödvändig för att järnvägen ska kunna uppfylla sina samhällsuppdrag.

I rapporten Från trängsel till tillväxt (2025) har Tågföretagen identifierat tio särskilt kritiska flaskhalsar i järnvägssystemet. I den nya planen hanteras endast två av dessa under planperioden. Flera kvarstående flaskhalsar finns i stråk som är centrala för såväl omfattande persontrafik som tung godstrafik.

Stråk som Bergslagsbanan, Skånebanan, Ådalsbanan och delar av stambanan genom övre Norrland får svagt genomslag. Brister i dessa stråk begränsar både möjligheterna till tätare trafik, kortare restider och bättre pendlingsmönster samt till omledning, vagnslasttrafik och tillförlitliga transportkedjor – vilket är avgörande för industri, resenärer och totalförsvar.

En fungerande järnväg är avgörande för tillväxt, jobb och beredskap. Omkring 75 procent av Sveriges export går till Norden och övriga Europa – marknader som ligger på avstånd där järnvägen har stora konkurrensfördelar. Samtidigt ökar behoven av arbetspendling, regionförstoring och klimatsmarta resor i takt med urbanisering och industriella investeringar.

Den infrastruktur som krävs för industrins transporter är till stor del densamma som behövs för tätare persontrafik, internationella förbindelser och försvarets transporter. Det ställer höga krav på robusthet, redundans och förmåga att hantera störningar, extremväder och säkerhetspolitiska kriser.

När järnvägen inte levererar i tillräcklig utsträckning påverkas hela samhällsekonomin. Redan i dag riskerar industriinvesteringar på omkring 35 miljarder kronor och upp till 400 000 industrijobb att påverkas av brister i järnvägssystemet. Samtidigt begränsar låg kapacitet och bristande tillförlitlighet möjligheten att öka turtäthet, förbättra pendlingsmöjligheter och åstadkomma överflyttning från väg och flyg till järnväg.

Tågföretagen välkomnar den nya infrastrukturplanen, som innebär större ekonomiska ramar och tydligare prioriteringar av viktiga huvudstråk. Inom både person‑ och godstrafiken finns ett positivt fokus på trimningsåtgärder – såsom fler mötesspår, förbigångsspår, längre tåg och vissa triangelspår – som ofta kan ge påtagliga effekter till relativt låg kostnad och förbättra punktlighet och kapacitet snabbt.

Samtidigt återstår viktiga frågor om den finmaskiga robustheten i järnvägsnätet. För att möjliggöra tillförlitlig pendling, långväga resor, omledning och vagnslasttrafik krävs ytterligare åtgärder i stråk som Bergslagsbanan, Skånebanan, Ådalsbanan och Boden–Luleå.

Vi ser nu behov av en fördjupad diskussion om nästa steg, med en tydlig målbild för de stora stråken: vilka restider, turtätheter, godsflöden och pendlingsmöjligheter ska järnvägen leverera?

För att järnvägen fullt ut ska bidra till tillväxt, konkurrenskraft, klimatomställning och beredskap krävs snabbare genomförande, högre genomförandekraft och en sammanhållen strategi för underhåll, trimningsåtgärder, redundans och strategiska investeringar – till nytta för både resenärer och näringsliv