Kapacitet och redundans i Öresundsregionen avgörande
Sverige står inför ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. I dag är en robust och kapacitetsstark järnväg inte enbart önskvärt – den är en nödvändighet. När Fehmarn Bält-förbindelsen öppnar runt år 2030 kommer trafiken över Öresund att öka kraftigt. Det är en utveckling som redan nu kräver konkreta beslut. Dessvärre riskerar frågan att fastna i ytterligare en lång utredningscykel.
Den statliga utredningen Öresundsförbindelser 2050 – behov av kapacitet, redundans och svenskt‑danskt samarbete (SOU 2026:17) konstaterar att Öresundsbron inte kommer kunna bära de ökade trafikvolymerna efter år 2050. Fehmarn Bält, ett försämrat geopolitiskt läge och Natos krav på robusta transportleder gör beroendet av endast en fast förbindelse till Danmark till en tydlig strategisk sårbarhet. Det är inte hållbart för vare sig Sveriges näringsliv eller för totalförsvaret.
Öresundsregionen är en av landets mest betydelsefulla strategiska transportkorridorer. Här passerar stora delar av Sveriges export- och importflöden. Detta är därför inte en regional fråga, utan en fråga om hela Sveriges tillväxt, konkurrenskraft och försörjningsförmåga.
I utredningen föreslås bland annat att:
- Sverige och Danmark startar en gemensam strategisk utredning 2027,
- förberedande analyser görs redan 2026,
- en långsiktig svensk samverkansstruktur etableras,
- och att flera alternativa förbindelser analyseras parallellt.
Detta är positiva initiativ – men det är avgörande att arbetet inte fastnar i utredningsfasen. Att utreda fler alternativa förbindelser är nödvändigt, men vi vet att järnvägsprojekt tar tid. Risken är uppenbar – om inga åtgärder vidtas i närtid kommer den kapacitetsökning som krävs till år 2050 inte att kunna nås.
Tågföretagen menar därför att Sverige behöver stärka kapaciteten längs hela stråket, från norr till söder, genom att åtgärda flaskhalsar och driftkritiska punkter. Dessa kapacitetshöjande åtgärder kommer på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt att förbättra trafikflödena i hela systemet och ge reell nytta långt innan nya förbindelser står klara.
När vi planerar järnvägsinvesteringar som isolerade regionala projekt skapar vi nya problem snabbare än vi löser de gamla. Kapacitetsstärkande insatser måste utgå från ett stråk- och systemperspektiv. Annars riskerar vi att dagens flaskhalsar snarare flyttas runt i landet än försvinner.
Med ett helhetstänk över järnvägen stärker vi arbetspendlingen och arbetsmarknadens funktion, industrins konkurrenskraft samt Sveriges totalförsvar och förmåga att snabbt förflytta såväl människor som material.
Ett robust järnvägssystem i Öresundsregionen är därför en strategisk framtidsfråga – för hela landet.