Nyindustrialiseringen skapar nya behov – 100 miljarder räcker inte
Sverige växer så det knakar och nyindustrialiseringen skapar nya behov för näringslivets transporter av varor och tjänster via de större stråken söderut, i huvudsak Öresundsbron och Göteborgs hamn, samt via Narviks hamn. Infrastrukturen behöver säkras för att klara värmeböljor och svåra vintrar. Sverige är också mitt uppe i en upprustningsfas och beredskapsförmågan måste säkras. Det skriver Gustaf Engstrand och Elvira Sofic i Svenska dagbladet-bilagan Kritisk infrastruktur.
Sveriges infrastrukturinvesteringar ligger idag på ungefär en tredjedel av 1960-talets nivåer. Trafikverket har tydligt aviserat att rådande 12-årsplan med en ram på 959 miljarder kronor (2023 års penningvärde) inte räcker till, utan föreslår en ökning inför kommande plan med 15 procent. Det är dock mycket osäkert om ens det räcker till.
Jacob Wallenbergs uttalanden i juni 2023 om behoven av stärkt transportinfrastruktur tyder på att näringslivet insett att budgetramen ställd mot framtidens krav är för liten. Trafikverkets nu remitterade inriktningsunderlag utgör en central del av beslutsprocessen kring framtida infrastruktur. En rimlig förväntan var att underlaget skulle ha gett en bild av vad som faktiskt behövs i form av utveckling av infrastrukturen. Därmed hade indikationer kunnat lämnas om det totala värdet av investeringarna och de risker som står på spel. Men sådana svar lämnas inte. Därmed saknas den mest uppenbara pusselbiten inför framtida satsningar.
Underinvesteringarna i järnvägen har resulterat i ett stort behov av mer kapacitet i de tunga stråken ut mot Europa och ökat underhåll av existerande anläggning. Ett väl fungerande transportsystem, där alla trafikslag fullgör sin roll, har avgörande betydelse för Sveriges utveckling som framstående industriland. Prognosen är att även resandet väntas öka. Järnvägen är då en nyckel för industrins utveckling och för att binda samman våra storstadsområden.
Sverige behöver öppna upp för alternativa finansieringsmöjligheter för att få bukt med de kapacitetsbehov som finns. Det föredragna alternativet är att staten ökar finansieringen – men när detta inte sker kan privat kapital bidra. Goda exempel på att det går är Öresundsbron och Arlandabanan och ytterligare bevis finns i andra länder som Frankrike och Italien. Nye Veier i Norge har visat att infrastrukturinvesteringar kan organiseras på nya sätt.
Just nu ser vi en förflyttning inom Sveriges finanspolitik med potential till uppluckring av hittills låsta positioner. Det rigida överskottsmålet kan komma att stöpas om till ett balansmål, varvid tiotals miljarder kronor årligen kan frigöras för samhällsinvesteringar, exempelvis i infrastruktur, för ett starkare samhälle med ökad konkurrenskraft.
Vår slutsats är att Sverige är i behov av en nationell infrastrukturplan som säkrar den framtida produktiviteten och ett transportsystem som svarar upp mot samhällets och näringslivets behov. Stora samhällsvärden står på spel. Finansieringen måste lösas – det handlar nu mest om hur.